Gogol

Kavajen luggsliten som en vargflock.

Ansiktet som en marmorflisa.

Sitter i kretsen av sina brev i lunden som susar

av hån och misstag,

ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga

passagerna.

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,

Sex wantsantänder gräset på ett ögonblick.

Rymden är full av horn och klövar och därunder

glider kaleschen skugglik mellan min faders

supplysta gårdar.

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen

(såg du den sköna i det lutande tornet)

och kring nedisade kvarter än svävar manet

den arme i sin kappa.

Och här, insvept i fastor, är han som förr omgavs av skrattens hjordar,

en de har för länge sedan begivit sig till trakter långt ovanför trädgränsen.

Människors raglande bord.

Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.

Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!